och i dag är det tråkigare än vanligt att vakna och märka att det är precis som vanligt. Precis som vanligt innebär att jag inte känner någonting. I morgon går jag in i v 42, blä, det här är så depprimerande.

I går kväll låg jag i soffan, hade superont i ryggen och sammandragningarna kom och dom kändes, 5-6 minuter i mellan. När jag gick och la mig så hade jag så ont, var helt säker på att vi skulle få åka upp under natten. Men icke, när jag vaknar är allt som vanligt och jag känner inget.

Jag är så less över att inget händer, över att jag verkligen försöker känna efter hela tiden. Över frågan "känner du något?", över kommentarer som "kläm ur dig honom nu då" Och att bara vänta och vänta och aldrig veta när, Nu ska jag sluta få förhoppningar, inte ens när jag ligger inne den 22 juni ska jag tro att Sigge kommer ut snart.