I dag är det 22 dagar sedan Sigge kom till världen och jag har inte skrivit något om förlossningen. Många som frågar hur det gick, och då har man fått till svar "Jo det gick bra, blev lite långdragit". Jag har knappt orkat funderat över den, förens nu.:)

Det började dagen innan Sigge kom. Vi åkte upp på förlossningen för att jag skulle "bli sövd", jag hade haft så ont i flera dagar. Så jag skulle få något så att jag kunde sova lite. Uppe på förlossningen kopplade dom på CTG:n som visade Sigges hjärtljud och mina sammandragningar (värkar). Jag fick ligga länge med den där maskinen och det är något med Sigges hjärtljud som dom var fundersam över. Jag förstog aldrig vad det var och var mest orolig för att jag inte skulle få något mot smärtan. Helt plötsligt går vattnet och jag berättar lite försynt för barnmorskan. Då händer det grejer, Micke skickas iväg för att hämta väskan i bilen och jag får gå till en förlossningssal. Klockan var ganska mycket och barnmorskan skickar mig och Micke i säng. Jag får en morfinspruta och en alvedon. Den hjälper en kvart, och jag blev jätte "full". Micke var grinig över att jag inte låg ner i sängen, men hur lätt är det när man är full och det känns som att man är på världens fest. Dock varar det inte läng och jag började ist må illa, vilket jag gjorde under hela tiden till Sigge kom ut. Drack vatten-spydde-drack vatten spydde. Så såg det ut.

Natten var hemsk, jag hade grymt ont och jag ringde på klockan flera gånger. Jag fick ingen smärtlindring eftersom att jag hade öppnat mig för lite (tror jag?!). Jag blev dock erbjuden ett bad, men jag trodde att hon skämtade med mig. Jag kände mig nära döden och hon trodde på fullaste allvar att jag ville bada. På morgonkvisten byte dom personal och in kom två änglar. Dom ser hur bedrövligt jag mår och ger mig lustgasmasken direkt. Barnmorskan frågade om jag ville ha epudral (ryggmärgsbedövning) och ja det ville jag. Det känns som att efter att jag tackat ja till den så kommer narkosläkaren in sekunden senare, men så var det nog inte.:) Jag får iaf epudralen, en ung tjej som la den och en narkosläkare som står brevid och berättar hur hon ska göra. Ja liiite nervös blev vi allt. Det känns som att det tar en sekund till och sedan är all smärta borta. Jag känner ingenting, ingen smärta alls. Nu i efterhand känns det som att jag borde ha sagt något om att jag inte kände något. För det blev lite problem när han skulle ut "ta i vid nästa värk", lättare sagt en gjort när man inte känner något.

Ja iaf så gick halva tordagen, det var diverse saker kopplade till mig, skalpelektrod, värkstimulerandetjoffs, CTG. Micke blev dock proffs på att koppla av och på mig dessa, vi ringe inte ens på personalen när jag behövde kliva upp från sängen. Vid 14-tiden byte dom peronal igen och in kommer en ny barnmorska. Hon var väldigt bra och peppande. Jag var helt slut, hade inte ätit och inte sovit på länge, kunder knappt hålla mig vaken. Sigges hjärtljud sjunk, men det märkte aldrig jag, tack och lov. Dom sista minutrarna hade jag panik och då ville jag att han skulle komma ut och de fick dom i rummet gott höra. :) 15:25 kommer han ut, Micke blev väldigt rörd och fick påpeka till mig att det var våran bäbis. Det var lite svårt att förstå.:) Han var (och är fortfarande) helt perfekt, världens finaste. Moderkakan kom ut och ett stygn satt barnmorskan.