I dag har vi, Jag, Micke och alla barnen varit på Norraberget. Lite folk, fint väder, gott fika och snälla barn- kunde inte bli bättre. Jag gick en promenad med Sigge och satt i skuggan och filosoferade.

Mitt hjärta håller på att svämma över av all kärlek som jag känner för Sigge. Förut kunde Sigge inte kontrollera sina känslor och han blev ofta så glad att han började grina, nu är det jag som nästan är så. Jag håller på att älska ihjäl honom. Jag vill han det bästa möjliga, jag vill skydda honom mot allt ont, jag vill att han ska få en bra uppväxt, jag vill att han alltid ska känna sig trygg.

Jag funderar så att jag håller på att bli helt snurrig. Hur ger jag honom den bästa möjliga uppväxten? Han blir äldre för varje dag och han förstår mer och mer. Jag kan få panik över om Micke höjer rösten åt något onödigt eller svär onödigt mycket. Jag vill skydda Sigge mot allt. Men för den skull så är jag ändå inte en överbeskyddande mamma, utan jag vill bara honom det bästa möjliga.

Vissa saker i mitt liv är så underbara så att det inte är sant, vissa saker är inte ett dugg underbart. Men så kanske livet ska vara? Som tex att man inte kan ha roligt hela tiden för då skulle man aldrig uppskatta det roliga.

Flum, flum, ville bara skriva av mig lite..